"Nu går jag bort, 
sa lille Per,
nu går jag bort,
dit vägen bär"


Morgonpromenad (utan stavar). Är det "power walk"?

När jag läser i tidningarna om politik och politiker  både i Sverige, här i Ecuador (och annorstädes) då inser jag hur rätt filosofen Karl Popper hade när han sade att "man ska inte fråga vem som bör regera ett land". Vad man bör fråga är: "hur ska man bära sig åt för att minska regeringarnas skadeverkan så mycket som möjligt."  Det viktigaste med demokratin är rätten att fredligt störta diktatorer och dåliga styresmän.

Läs några sidor ur min bok "I sinom tid någonstans"

www.provlas.se/i-sinom-tid-nagonstans

Men, vid närmare eftertanke, inser jag att jag troligen kommer att fortsätta skriva lite här, nästa år också; det är inte så långt kvar dit. Idag nöjer jag mig med att: 1) gå till tandläkarn och sedan 2) ha ett Skypesamtal med ett företag om ett anbud vi tänker lägga in.

Den här bloggen blir nog inte gammal.

God Jul till den som eventuellt tittar på denna blogg!

Verkligen imponerande, oavsett om man nu sörjer Kim Jong Il på allvar eller om man tvingas till skådespeleri

Enligt räkneverket är det ingen som har tittat på denna eländiga blogg på två dygn. Hur kan det bero på?

I morse blev jag tvungen att byta däck på bilen efter punktering. Ett var tomt när jag kom ut och tänkte fara till posten. Det måste vara minst 20 år sedan jag gjorde ett sådant jobb själv. Men jag kunde fortfarande. Men det var svettigt.

Från det ena till det andra: nu har jag bott nästan 40 år i diverse "bananrepubliker" i Sydamerika och Västindien. Den jag har bott längst i (sammanlagt 27 år) är Ecuador. Här finns många positiva drag (annars hade jag väl inte blivit kvar). Men icke desto mindre är det en av de mest bananiska bananrepubliker som någonsin funnits. Förutom ordets egentliga betydelse (i samhällskritiskt avseende) har Ecuador traditionellt varit världens största bananexportör. Men dessutom har landet haft en lång serie riktiga "banankrökare" till presidenter, bl.a. den nuvarande. Och andra styresmän. Jag återkommer i ärendet.

Det är svinkallt här idag! Ville bara notera det. Det har varit kallt i flera dagar; det kanske var därför jag tänkte på sydpolen (Antarktis) igår.

Av någon ointressant anledning kom jag att tänka på att om man står precis på sydpolen och tar ett steg åt något håll så är det ofrånkomligen norrut. Vid den punkten existerar bara ett väderstreck. Men det andra steget kan man sedan ta mot öster, väster eller söder. Om man nu skulle få för sig att från sydpolen gå en kilometer åt norr, då kan man sedan gå hur långt som helst och hur länge som helst rakt åt öster eller väster och ändå bara ha en kilometer att gå för att komma tillbaka till utgångspunkten. Bekvämt, eller hur?

Jag har fått tillbaka min dator från "verkstan" och nu fungerar den som sig bör. Så det gör det angenämare att skriva lite här. Vi kan t.ex. ta följande lilla utdrag ur Samuel Becketts bok "Molloy" (i min egen översättning):


"Jag tog av mig hatten och tittade på den. Den är fastbunden, den har alltid varit fastbunden, i mitt knapphål, alltid samma knapphål, året runt med en lång snodd. Så då är jag fortfarande vid liv. Det kan komma väl till pass."

Den svenska nyförvirringen

På grund av en tillfällig ledighet har jag ägnat ovanligt mycket tid åt att läsa tidningar.* Jag har särskilt fastnat för SvD:s Brännpunkt; där har det förekommit ett antal ”inlägg” som jag först tagit som häpnadsväckande och där jag sedan upptäckt kolossala självmotsägelser och allmän förvirring. Läsarkommentarerna har överlag varit mera klara och förnuftiga än artiklarna, även om det på den kanten har förekommit en del konstigheter.

Paradoxerna och förvirringen uppstår när skribenter med avancerad PK-mentalitet (eller som försöker visa sig som PK) samtidigt ger sig in på följande ämnen: rasism, slaveri, grekbojkotter, kvinnokroppar och tiggare.

Först var det någon journalist som, efter den berömda studentslavauktionen i Lund, anklagade nutida svenskar i allmänhet för okunnighet om rasismen med hänvisning till ett svenskt fort i Ghana (som ett svenskt kompani ägde från 1650 till 1663). Läsarna visade sig vara betydligt kunnigare än artikelförfattarinnan om rasismens och slaveriets historia och om relationen (eller inte) mellan slaveri och rasism.

Sedan kom en professor och föreslog bojkott av Grekland som turistmål därför att en svenska blivit felaktigt och illa behandlad där (ett offer!). Varför inte hellre bojkotta Thailand?, vars regering inte har gjort slut på möjligheten till sexturism och pederasti (många offer, fast inte svenska!).

Samma vecka har vi hon som vill förbjuda surrogatmödraskap med argumentet att kvinnorna har rätt till sin egen kropp. Detta är naturligtvis en logisk absurditet. Man kan knappast säkra någons beslutsrätt om sig själv genom att förbjuda vissa handlingsalternativ. Man behöver inte ens ge några konkreta exempel på detta för att vem som helst (som inte är PK-skadad) ska förstå det.

Så har vi tiggeriförbjudarna! Där är det mest läsarkommentarerna, plus en SD-representant, som stöder förslaget. Om nu antiPK-arna, som SD, kämpar mot åsiktsförtryck och därmed en viss sorts frihet, förefaller det mig paradoxalt att de försvarar ännu ett förbudsinitiativ. Om det nu verkligen är så att Sverige är nerlusat av ”rumänska tiggarligor”, då borde man försöka komma åt organisatörerna som spelar samma roll som hallickarna i prostitutionen. Och om man som PK-feminist anser att prostituerade är offer då borde man också betrakta de vanliga tiggarna som offer. Eller är det den vanlige svensken som är ”offer” för tiggarna?

När man börjar se intressekonflikter mellan olika kategorier av ”offer”, då blir det svårt både att dra upp en bra PK-linje och att göra ett förnuftigt motstånd mot den sortens tänkande. Den traditionella svenska naturliga generositeten har tyvärr mer och mer ersatts av något slags tvångsälskande av verkliga och påhittade offer. Den stigande bristen på analys och urskillning både till vänster och höger är skrämmande – om man ännu kan tala om vänster och höger i Sverige. Är vi kanske snarare på väg mot en polarisering mellan flumfascister och förbittrade vardagsdemokrater? Eller håller alla på att tappa orienteringen helt och hållet?

*Detta hände (och skrevs) i augusti, september tror jag

Begrunda: "(Europa)rådet säger visserligen att 'åtgärder och sanktioner som föreslås eller rekommenderas av (Europa)kommissionen kommer att godkännas såvida inte en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna i euroområdet motsätter sig'. Dock är jag inte övertygad om att kalkonerna kommer att rösta för jul. Men antag att de gör det. Det skulle innebära att synnerligen osäkra uppskattningar av strukturella underskott finge utgöra grund för Kommissionen -- en samling icke-valda byråkrater -- att lägga sanktioner på folkvalda regeringar när de senare befinner sig under stort tryck. Vad ska Kommissionen göra om de ändå vägrar att lyda? Överta dem? Nu vet vi att svaret är ja. Detta är ett konstitutionellt monster." Martin Wolf, The Financial Times. (egen översättning).

- Vad har korpralen i ansiktet?
- Ett litet sår, furir!
- Var har ni fått det?
- I ansiktet, furir!

     Nu fungerade det!

     Inga övriga kommentarer. Bilden talar för sig själv.

De bidde ingenting...inte ens en tumme.

Jag tror det blir en långtråkig dag idag. Känner det på mig. Fast det kanske vore riktigare att säga att det ÄR en långtråkig dag, eftersom klockan redan är 12.10.

De sysslar fortfarande med att diagnosticera min dator. Men under tiden har jag fått sprutt på tröskverket. Nu fungerar denna dator normalt. Lyckades återställa konfigurationen till vad den var när jag köpte apparaten och därmed försvann tydligen diverse "fnurror" som uppstått under årens lopp.

I övrigt ägnar jag tiden åt att läsa en nyligen utkommen biografi över Arthur Koestler. Läser tidningar och gör en del sura inlägg i kommentatorsfält. Ibland blir jag censurerad.

Ibland inte.

Igår lämnade jag in datorn för diagnos och förhoppningsvis reparation. Ska få veta resultatet i morgon. Under tiden sitter jag här och kämpar med tröskverket. Idag fungerar det smidigt som en cementblandare. Mycket skrivet blir det inte.

Gick min vanliga entimmesrunda på förmiddan. Fullt med hundskit på trottoarerna, som vanligt. Det är i första hand hundägarnas fel, naturligtvis, men det kan inte förnekas att hundar har en tendens att skita var som helst där det kommer över dem (till skillnad från katter). Det kanske inte är en ren tillfällighet att muslimer betraktar hundar som orena, medan egyptierna å andra sidan tillskrev katter gudomlighet. Jag gillar hundar, trots skiten, (har haft ett par stycken) men ännu mycket mer gillar jag katter.

I "tröskverket" återfinner jag det här fotot: Gammal fäbodvall i Ångermanland; midsommar 2008. 

Nej! Jag erinrade mig att det är helgdag i morgon (till minne av Quitos grundläggande) så det vore meningslöst att lämna in datorn idag. Det får bli på onsdag. NU fungerar lyckligtvis "tröskverket" lite bättre.

Idag ska jag lämna in min "huvudsakliga" dator till verkstan. Hoppas den kan fixas. Det här gamla tröskverket som jag använder just nu gör mig galen; eftersom jag inte använt det på nästan ett år håller det nu på och laddar ner "actualizaciones" hela tiden, medan allting annat gååår så låååångsamt..................................

Kolla min bok HÄR: http://www.xn--hstensbcker-rfbg.se/book-9789163390715

Idag startar inte min vanliga laptop. Typiskt att det ska inträffa en lördag.

Sedan jag ägnat en morgontimme åt att läsa absurda nyheter och dumheter i diverse tidningar (svenska och andra) piggar det upp mig att se och höra folk som M.A. Numminen, Fleksnes och Valfrid Lindeman.
Finns det några såna figurer kvar nu, i vårt likriktade och utplattade samhälle?

Och nu...från Sverige till Norge!

??????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Föräldrar får inte fota lucia

De små luciatågen på Linköpings förskolor kommer inte att förevigas för eftervärlden.

Relaterat

Anledningen är kommunens fotoförbud på förskolor, som infördes i somras för att skydda barn till asylsökande som lever gömda och som har skyddad identitet, rapporterar Östgöta Correspondenten.

Några förskolor har inför lucia inrättat särskilda fotohörnor, där föräldrarna kan ta en bild på sitt barn.

- Föräldrarna är med på det, säger förskolechef Zoia Fabres till tidningen.

(TT)

"Det man inte kan tala om,
därom måste man tiga."

M.A. Numminen sings Wittgenstein

Oj! Redan 30 november. Det var väl att ta i! (tänker jag tidigt på morgonen).
Några timmar senare kommer jag plötsligt att tänka på att idag är det 72-årsdagen av Sovjets anfall på Finland och därmed inledningen av finska vinterkriget. Det tänkte jag inte på igår då jag nämnde Okänd Soldat, som handlar om fortsättningskriget. Ett citat till ur den: "Koskela från Finland, äter järn och skiter kätting!"

Jag hittade inget nytt på  bokmässan i lördags. Men det kanske inte är så konstigt eftersom jag besöker stadens bokhandlare stup i ett. Medan jag inte hittar något nytt som ser läsvärt ut kan jag läsa om diverse böcker som jag redan har i mina hyllor här hemma. Nu håller jag på med Hugh Thomas gedigna lunta om spanska inbördeskriget. Sedan tror jag att jag ska köra igenom Graham Greene igen...länge sen sist. Idag är det bra läsväder: mulet och "kallt" enligt lokala mått. "Låt komma snö i stugan och is i farstun", som någon (Koskela?) sa i Okänd Soldat av Väinö Linna. Den boken har jag läst ett antal gånger sedan slutet av 1950-talet.

El volcán Tungurahua se reactivó y lanza ceniza

Efter jordskalv och hagelskur kommer lite vulkanutbrott!
Här är det alltid något på gång! Klicka på nästa rad!
El volcán Tungurahua se reactivó y lanza ceniza

- Va ska jag göra?
- Ta två katter och köra
mellan spisen och döra!

Och nu kom det en hagelskur!

Idag är det internationell bokmässa här i Quito. Dit ska jag gå. Och se om jag hittar något.
Igår kväll var det jordskalv här, kl. 20.50. Jag låg ovanpå sängen och läste. Hann nästan ställa mig på golvet innan det var över.

Mónica Chuji: Soy una perseguida política

Mónica Chuji: Soy una perseguida política
Här finns en bild på henne

Här i "landet" har nu en amazonisk indianska dömts till ett års fängelse och 100.000 dollar i böter eller skadestånd för att hon i en tidningsintervju kallat en regeringsmedlem för "nyrik", vilket i värsta fall kan tolkas som att hon anklagar honom för korruption. Det bör påpekas att det är inte vilken indianska som helst det handlar om, utan en som själv ingick i samma regering i början, innan hon insåg hur snett den började gå. 
Igår fängslades en person här för att - via Twitter!! - ha hotat döda landets president.

Gäsp!

Jag ser att jag förväxlade medsols och motsols när jag skrev om vattenkranar i La Paz. Nu har jag rättat till det.


Igår kväll såg jag för fjärde gången en Wallander-film i ecuatoriansk kabel-TV. Svensk version med spansk text. Först nu fick jag klart för mig att det var Wallanders dotter Linda (alltså skådespelerskan Johanna Sällström) som gick bort tragiskt för fyra, fem år sedan. Kom plötsligt ihåg namnet när jag såg det på rollistan. Så förfärligt sorgligt.
Det påminner mig om att jag aldrig hade lyssnat till Amy Winehouse innan hon söp ihjäl sig. Jag hade förstås sett henne i tidningar men jag tyckte nog att hennes frisyr var lite väl extravagant. Nu lyssnar jag ofta på henne. Hon är fantastisk!

Ursprung

Nu är det drygt 39 år sedan jag for ifrån Sverige och aldrig kom tillbaka dit igen, annat än på korta besök.
Jag saknar knäckebröd, särskilt det som har havre i sig. Och knäckebröd kan man inte få tag i här, inte ens i dessa globaliserade tider.

Men det hade jag inte!

Hade jag haft lite knäckebröd nu skulle jag ha gjort mig en kaviarmacka om jag hade haft lite kaviar!

Om du någon gång känner dig uttråkad och less på tillvaron och inte vet vad du ska göra, försök dig då på att läsa "Tractatus Logico-Philosophicus" av Ludvig Wittgenstein. Det är en enorm UTMANING för vilken hjärna som helst. Ludvig trodde själv att ingen någonsin skulle förstå hans verk, inte ens vännen Bertrand Russell (en av 1900-talets intelligentaste människor, alla kategorier). Och Bertie erkände att en del begrep han inte.
Vem vet, du kanske förstår något av den lilla boken; isåfall kommer du att bli glad. Och förstår du ingenting kommer du också att bli glad, av ansträngningen. Det är som att gå ut och jogga i soluppgången (eller nedgången).

Idag är jag inte så irriterad. Men jag kan erinra mig löjliga saker som vid tillfälle irriterat mig: t.ex. vattenkranarna på hotellet i La Paz, där jag senast bodde. I handfatet i badrummet öppnades den ena motsols och den andra medsols. I duschen öppnades bägge motsols! Jag trodde annars att det var internationell standard att alla vattenkranar öppnades medsols liksom att alla skruvar skruvades upp medsols. Men där fick jag korrigera en gammal uppfattning. Tur att man är flexibel.
Apropå sol, här är det soligt idag också. Inte ett moln på himlen. 17-18 grader tippar jag, som går upp till 23 om ett par timmar. Har man tänkt på hur bra man har det?

Jag kan konsten att reta upp mig på småsaker. Kan det vara åldern som gör sig gällande? 
Tydligen delar jag den här talangen med Ulf Lundell, bland många andra; han fick ju mycket kritik  för sin senaste bok, där han påstås gnälla om allt möjligt, t.ex. förpackningar som inte går att öppna (jag har ännu inte läst boken och kommer kanske aldrig ATT göra det). Här fick jag förresten med ett annat fenomen som länge har irriterat mig: utplånandet av det lilla ordet ATT i "kommer ATT". En av de första med den "förnyelsen" var författaren Klas Östergren, tror jag.
Själv retar jag upp  mig på tandkrämstuber som har ett slags lock i skruvlocket, vilket underlättar spill och nedkletande av hela tuben. Och på kakor i plastpåsar på flyget, som man måste försöka öppna med tänderna sedan man slitit av sig naglarna.
Jag retar mig på alla bilkörande idioter som börjar idiotstirra och knäppa på mobilen så fort de måste stanna och vänta en halv minut vid rött ljus; så är det i alla fall här i Quito.
Till yttermera visso känner jag en irriterande irritation när jag emellanåt tittar på Facebook och Twitter och läser om vad alla tycker är "sjukt" bra, "sjukt" det ena och "sjukt" det andra. Förr var allting "grymt" och innan dess "hemskt". Vadan denna sjuka "utveckling"? 

Om den här besöksräknaren till vänster talar sanning, så är det faktiskt en och annan som tittar på denna BLĂGG.
Jag undrar vilka det kan vara.
Bland andra saker jag undrar är om Einsteins relativitetsteori kommer att förkastas nu. Än en gång är det någon sabotör som har observerat en neutrino röra sig hastigare än ljuset.
Och hur går det nu med strängteorin som påstår sig koppla ihop relativitetsteorin med kvantmekaniken och få dem att "komma överens"?
Alltid är det någonting man ska bekymra sig över!
hahahaha
hihihi

Här blir det inte mycket skrivet idag! Det här med att "blogga" får inte bli en tvångsneuros!

En liten orkidé för att lysa upp dagen

Kopplingen är OK!

Satt just och läste i blaskan om världens 10 mest hatade flygplatser. En av de som fanns på listan var Tocontín-flygplatsen i Tegucigalpa, Honduras. Ja, den kanske är farlig men den är mysig. Den är som busstationen i Kramfors. 
Den värsta flygplats jag sett någonstans var den i Georgetown, Guyana, i början av 1980-talet. Där fanns inte ens en stol att sitta på. Den i Malabo, Ekvatorialguinea, var inte så rolig heller på den tiden. Terminalbyggnaden var mindre än Iberias DC-10 när den kom intaxande en gång i veckan med bamburör och annan vegetation hängande på vingspetsarna (landningsbanan var lite smal, se, särskilt när ibland sandstormen från Sahara nådde ända hit och man landade i blindo...nästan). 
Men det är kul med såna här flygplatser när man kommer dit som avresande.

Idag fick jag betalt för mitt senaste uppdrag, för vilket jag hade kontrakt i euros. Det var en j...a tur det!
Vilket ögonblick som helst är den sortens pengar värda ett ruttet lingon (eller två?). Här i Ecuador har vi nu varit formellt och reellt dollariserade i 10 år, så det är den valutan som är viktig för mig (hoppas den överlever ett tag till).
Det var dagens lilla fundering och kommentar om världens gång (haltande?).

Det är något konstigt med kopplingen! I bilen alltså.

Nu har jag promenerat i 2 timmar, iförd mörka glasögon och solskyddskräm. Det är gott om starka solstrålar  på den här höjden: 2.900 m.ö.h.
Gick bland annat den tidigare nämnda boulevarden fram och åter. Längs den finns numera en utställning av förstorade fotografier tagna av landsmannen Rolf Blomberg sedan 1940-talet. Han var en av våra stora resenärer-författare-fotografer på sin tid; han blev bofast här i Ecuador under den sista tredjedelen av sitt liv.

Igår läste jag ut Mankell som planerat. Den blev tyvärr tjatig och rörig i sista tredjedelen. 
Nu är det 17 år sedan Harold Bloom, med sin "The Western Canon", fick mig att börja läsa det han betraktar som läsvärd litteratur. Sedan hittade jag www.amazon.com som hjälpte mig att vidga vyerna ytterligare, i samma riktning. Det är mycket mer än en internetbutik.
Ibland hittar jag mästare av en ren slump då jag vandrar omkring i en eller annan bokhandel, senast Vasili Grossman och hans "Liv och öde", som den torde heta på svenska. Eller genom att bläddra i recensioner i diverse tidningar, t.ex. The Guardian, där jag för ett par månader sedan upptäckte Miklos Banffy.

Trädet med gula blommor överst i denna blogg är en "cortez amarillo" (Tabebuia ochracea, Bignoniaceae). Det finns i Centralamerika och blommar våldsamt 4 - 5 dagar under torrperioden. Jag har själv tagit fotot längs huvudvägen nordost om Managua.

Idag läser jag ut Mankell. Roligt som omväxling, fast - som jag sa tidigare - jag har i princip slutat läsa deckare. Det är som att äta havregrynsgröt till frukost varenda dag. Men en enstaka portion kan ju smaka bra efter ett par års uppehåll.
Synd att det är så många bokläsare som BARA läser deckare. De missar ju så mycket annat som är mycket bättre.

Leta rätt på "I sinom tid någonstans" bland höstens böcker på www.obi.se (Oberoende bokinformation)

Men nu börjar molnen skingra sig och det blir genast varmare. Jag går nog ut ändå...ja, det gör jag!

Klockan i denna blogg, som visar när jag gjort mina inlägg, går tre timmar för sakta nu. Förr eller senare kanske jag kommer på hur man ska rätta till det.

Jag var kanske lite för positiv igår, i mitt uttalande om vädret här i Quito. Idag straffas jag med mulen och kylig morgon och inställer min promenad.  Stannar inne och läser Mankell för första gången på fem, sex år. Hittade "Den orolige mannen" i spansk översättning i en av de bokhandlar (EJ boklådor!!) som jag frekventerar. Av översättningen att döma är originalets svenska ganska enkel, t.o.m. i dialogen. Men den är acceptabelt underhållande. Annars har jag slutat att läsa deckare...det blev för tjatigt.

Att jag kan ägna dagarna åt att läsa och gå omkring - och sitta och slösa tid på nätet - beror på att jag nyss avslutat mitt konsultjobb i Bolivia och väntar på / söker efter nästa.

Dags att gå ut och gå igen, en timme eller två. Quito är en bra gåstad, framför allt på grund av det fina vädret: 21-22  grader, sol eller växlande molnighet nästan hela tiden. När det ska regna blir det mest en skur på eftermiddagen och sedan sol igen.

Visserligen måste man bitvis ta sig fram på hårt trafikerade gator med oväsen och skit i luften, men snart kommer man till en eller annan lugnare gågata (eller nästan). Och sedan en tid tillbaka finns det en boulevard som verkar lika bred som Champs Elysees, Kurfürstendamm eller Avenida 9 de julio i Buenos Aires (fast kortare).

Ecuador har ett av världens bästa klimat och en av planetens vackraste och mest varierade naturer. Jag är därför mycket nöjd med att bo här, sedan ett kvarts sekel tillbaka. Olyckligtvis har landet också alltid en av världens sämsta regeringar och några av dess uslaste politiker i allmänhet. Här produceras absurditeter på löpande band. Här är en av de senaste:

Tjur- och tuppfäktningar har alltid tillhört kulturen här. För ett halvt år sedan föll det presidenten in att hålla en folkomröstning med 10 (mer eller mindre onödiga eller konstiga) frågor av vilka en löd ungefär: Vill du att man ska förbjuda offentliga spektakel som har som syfte att döda djur? Ja eller nej. Denna fråga skulle sedan leda till lagstiftning på kommunnivå. I fallet Quito vann Ja med knapp majoritet. Nu har kommunen bestämt att man får ha tjurfäktningar som förr (det blir nu i december vid stadens jubileum) bara man inte dödar tjuren. Detta betyder i verkligheten att man får tortera tjuren precis som vanligt, med "picadores" och "banderilleros" men man får inte ge den nådastöten inne på arenan utan måste ta ut den och slakta den "bakom kulisserna". Om detta är ett uttryck för kommunfullmäktiges dumhet, perversitet eller girighet (tjurfäktningarna ger pengar), det vet jag inte. Men det är lika illa vilket som!

Eller är det uttryck för kommunfullmäktiges slughet? Problemet börjar med presidentens illa formulerade fråga. Syftet med en tjurfäktning har aldrig varit att döda tjuren. Syftet har varit och är att genomföra ett spektakel eller en ritual och tjurens död är ett av olika biresultat. Det är som en teaterföreställning: dess syfte är inte att dra igen ridån. Ridån är bara en del av avslutningen.

Vad beträffar tjurfäktningar (som jag själv inte tycker om och bara har sett två gånger i mitt liv) kunde politikerna och folket ha valt mellan två acceptabla alternativ: 1. låta dem vara ifred; 2. förbjuda dem helt och hållet.

Men det är klart: här lyckades man få till ett tredje totalt idiotiskt alternativ.

Vi åkte ut till vår lilla "finca" idag. Det finns ingen bra direkt översättning av ordet till svenska, men det handlar om ett småjordbruk (fem hektar). Den ses om av en colombiansk familj som bor där. Just nu odlas majs, trädtomater och granadilla. Det finns en ko, två hundar, två katter och åtta höns. Samt lite fisk i bevattningsbassängen. Idag var det mulet och perfekt temperatur därute. Och lugnt och skönt.

Men idag kommer alla tillbaka. Vägarna är tillfälligt enkelriktade in mot staden. I morgon sitter vi fast igen.

Quito är halvdött nu. De flesta har åkt bort under långhelgen. Det går att köra bil i staden utan att behöva drabbas av raseriutbrott och hjärnblödning.

Jag skrev fel. Det är inte de vanliga simpla dödas dag idag, det är 191-årsdagen av Cuencas grundande: Cuenca är Ecuadors tredje största stad och ligger i söder. Det var de dödas dag igår. Svårt att hålla reda på allting.

Morgon i Quito. Långhelg onsdag-söndag: alla helgons dag, vanliga simpla dödas dag, extradag fredag (som ska arbetas in nästa lördag / jag har mina tvivel om hur det blir med det)
Solen skiner, jag går ut och går.

Quito

Nu är jag hemma i Quito igen. 700 meter lägre än La Paz och grönare.

Nu försöker jag ange rätt klockslag där jag befinner mig idag.

Orsaken...

till att jag alls startar en blogg är önskan att göra reklam för min bok "I sinom tid någonstans".

Den börjar så här:

I

»Hej, ällkling«, sade Lisa grötigt och lade huvudet på sned.

Det var jag som hade lärt henne den hälsningen och som givit henne namnet. Det var en sak bara mellan henne och mig. Jag visste inte vilka namn Lisa kunde ha fått av andra beundrare och inte heller om hon verkligen tillhörde hon-könet.

»Hej, klantskalle!«, sade jag kamratligt och gick vidare till receptionen.

Hotellet heter Las Gaviotas (Måsarna) fast här finns det inte många måsar. Däremot är det gott om änder och gamar och metallgröna kolibrier i omgivningarna och ett slags strandpipare och ibland kan man få se en och annan vilsen pelikan stryka förbi en halv meter ovanför vattnet. Där finns också två vingklippta papegojor av största storleken som långsamt och värdigt klänger omkring i den stora magnolian mellan parkeringen och receptionen och provar glosor ur sitt överraskande, flerspråkiga ordförråd när någon hotellgäst går förbi under trädet. Lisa är den ena av gojorna, den mest kommunikativa.

Jag fick rum nummer 15 igen. Där visste jag vad jag hade.

Har jag en gång hittat ett trivsamt eller åtminstone godtag-bart hotell på en viss plats, då återkommer jag utan vidare eftertanke dit om det blir fler besök på sagda plats, vilket det ofta blir. Detsamma gäller val av rum inne i hotellen, när det ges möjlighet att välja. Detta förfarande ger mig en viss känsla av stabilitet i tillvaron och spar mig dessutom en hel del tid; jag vet, som sagt, vad jag har att röra mig med utan att behöva leta och prova mig fram och jag kan gå helt på rutin. Jag har kommit över det inre tvånget att alltid jaga efter nya och »bättre« anläggningar, företeelser och upplevelser, det..

Anledningen...

till att jag startar denna blogg sittande i La Paz är att jag befinner mig just här och gör ett kort konsultjobb och att  jag plötsligt fick en lördag-söndag ledig

30 oktober 2011

Söndag morgon i La Paz, Bolivia. Lite dimmigt idag, men snart lättar det.

Om man går in på Oberoende bokinformation kan man hitta min  bok under avdelningen höstens böcker. Boken heter "I sinom tid någonstans" och det finns ett smakprov att läsa!

Om man går in på Oberoende bokinformation kan man hitta min  bok under avdelningen höstens böcker. Boken heter "I sinom tid någonstans" och det finns ett smakprov att läsa!

Ekvation Förlag: Vad är detta?

Ekvation Förlag: Vad är detta?: Ekvation Förlag är hittills ett enmansföretag med en bok utgiven. Författaren är företaget.